Kåpa på

Under gårdagen undervisade jag i matematik och svenska. Det var väldigt gulliga elever. De antydde sig snabbt till mig. De räknade och arbetade men under dagen steg ljudvolymen. Då och då fick jag ringa i deras frökens lilla klocka för att söka uppmärksamhet. Mot slutet gick det knappt att göra sig hörd. En manlig anställd på skolan gick in och stöttade. Med en manlig stark stämma ljöd han över rummet. Men det hjälpte inte riktigt. Det hade kommit in en fästing enligt barnen som kröp i håret på en av flickorna och inom loppet av någon minut stod några på bänkarna och några pojkar sprang runt. Till slut tog jag på mig kåpan som fanns i rummet. Till liten del kan jag få bort det starka ljuden som under några timmar strömmat emot mig. När jag kommer hem tjuter det i ören. Jag upplever det som om jag inte riktigt hör allt, som om det hörs långt borta. Jag är trött, och det tar några timmar innan ljuden och tröttheten försvinner.