Våra första år

Vi föds och vi dör men mellan dess ska vi leva.

Jag minns mina mina tidiga år hos dagmamma. Jag var det äldsta barnet av alla barnen och jag passade dem ofta. Det verkliga ansvaret hade förstås dagmamman men när vi barn gick iväg var det jag som såg efter dem. Jag var ensamt barn då och jag var väldigt glad i dagmamma familjen. Laila som hon heter hade 3 barn, 3 fina pojkar. Den yngste var i tonåren och för ung för att uppskatta mig och den äldste han var snäll men något för gammal och hade andra intressen men Thomas och jag vi hade kul ihop.

Jag minns honom som en fin bror, vi köpte tuggummi ihop och satte oss utanför Hemköp och så tuggande vi. Vi tuggade och tuggade och tuggade och så plötsligt sa de pang, jag tittade bort mot Thomas och vi skrattade. Han hade fått tuggummi i ansiktet.

Åh lär mig, lär mig snälla snälla Thomas bad jag honom. Thomas var snäll och lärde mig blåsa bubblor.

Thomas tog hand om mig och behandlade mig som en syster och jag fick med honom något jag alltid önskat mig en underbar storebror.

Jag är tacksam för den omtanke han gav mig.

Laila var aktiv i scouterna och vi gick ofta dit. Jag tror att den fostran vi fick i scouterna gjorde att jag blev van att vistas i naturen och att scouterna fostrade Thomas att ta hand om mig.

I scouterna lärde vi oss överlevnad i skogen men i själva verket så var det skolningen att ta hand om varandra som blev den mest värdefulla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *